Identitetsförvirring.
Nu har jag jobbat som fotograf i 100 år. Tror jag. I min ungdom, (som var alldeles nyss känns det som) gick jag i konstskolor i över åtta år och identifierade mig som konstnär förstås. Master examen och allt. Fick arbetsbidrag från Konstnärsnämnden och ateljé via ateljékön. Jobbade på i några år och hade en hel del utställningar. Fick stipendier och statens konstråd köpte bilder och jag tyckte det flöt på. Även om ekonomin var usel jämfört med vilket jobb som helst nästan. Och inte blev den bättre heller, snarare sämre i takt med att mina utgifter ökade (familj, radhus, bil...)
För ca 20-25 år sedan gav jag upp och lade ner konsten, fast tillfälligt då förstås. Flera anledningar, inte bara ekonomin. Jag kom ingen vart. Försökte med datorgrafik som var ganska nytt då. Inget som ledde framåt, utan bara till musarm, fuskade med lite programmering också och jobbade som lärare i digital bild på gymnasiet i ett år. Ohållbart. Måste hitta något som ger lite pengar utan att tråka ut mig.
Så efter att ha funderat igenom alternativen blev det 100% inriktning foto. Lämnade KRO. Gick med i SFF. Kurser och utbildningar för att snart kunna jobba heltid som fotograf. Inget nytt eftersom jag alltid fotograferat. Hade mörkrum i en garderob när jag var 12-13 år. Foto som "fritt valt arbete" på högstadiet, PRAO hos fotograf osv. Så det "benet" fanns också med. Men det var liksom mer bara ett fritidsintresse, som fiske ungefär.
Slut på bakgrundsstoryn nu. Man har ju läst om de där som infiltrerat t.ex. Hells Angels för att efter tillräckligt många år plötsligt inse att man inte längre är infiltratör utan medlem! Precis så kändes det för mig för ett par veckor sedan när jag fick höra från SFF att fotograf återigen efter många år klassas som ett hantverk av hantverksrådet. Jag vet inte varför det varit borta men antar att det gällt digitaliseringen.
I alla fall så fick jag också veta att jag är "direktkvalificerad" till att få ett s.k. Gesällbrev. Gesällbrev kan man få när man anses vara utlärd inom ett hantverk och ett sådant skulle jag alltså kunna få utan att ens göra proven eftersom jag har en så mångårig verksamhet som yrkesplåtis. Lite underlig känsla. Jag som skulle jobba lite med foto vid sidan av några år bara, för att dra in lite pengar.
Åren går och plötsligt är man någon annan. En typisk fotograf var ju en gråskäggig gubbe med glasögon. Ser mig i spegeln!!! Det också...
Men jag ser det som positivt. Kunde jag inte vara konstnär så kan jag iaf vara hantverkare! Så jag ska nog skaffa det där gesällbrevet och sätta upp det på väggen. En ny identitet när det inte är jättemånga år kvar tills det är meningen att man ska sakta in (vilket jag ju inte kommer att göra frivilligt:-)
Får leta fram det gamla svartvita fotot på mig när jag var sju år och stolt står med min första kamera (en plastkopia av en Rolleiflex) runt halsen, och sätta det bredvid Gesällbrevet. Den kameran gnetade jag ihop till själv. Kostade 5 kronor. En film blev det visst sedan också (120-film), fast jag kommer inte ihåg om jag någonsin tog någon bild med den. Det var nog mest känslan av att jag när som helst kunde stoppa tiden och ta den med mig hem. Och den känslan har jag kvar (åtminstone när jag fotograferar med film).
För ca 20-25 år sedan gav jag upp och lade ner konsten, fast tillfälligt då förstås. Flera anledningar, inte bara ekonomin. Jag kom ingen vart. Försökte med datorgrafik som var ganska nytt då. Inget som ledde framåt, utan bara till musarm, fuskade med lite programmering också och jobbade som lärare i digital bild på gymnasiet i ett år. Ohållbart. Måste hitta något som ger lite pengar utan att tråka ut mig.
Så efter att ha funderat igenom alternativen blev det 100% inriktning foto. Lämnade KRO. Gick med i SFF. Kurser och utbildningar för att snart kunna jobba heltid som fotograf. Inget nytt eftersom jag alltid fotograferat. Hade mörkrum i en garderob när jag var 12-13 år. Foto som "fritt valt arbete" på högstadiet, PRAO hos fotograf osv. Så det "benet" fanns också med. Men det var liksom mer bara ett fritidsintresse, som fiske ungefär.
Slut på bakgrundsstoryn nu. Man har ju läst om de där som infiltrerat t.ex. Hells Angels för att efter tillräckligt många år plötsligt inse att man inte längre är infiltratör utan medlem! Precis så kändes det för mig för ett par veckor sedan när jag fick höra från SFF att fotograf återigen efter många år klassas som ett hantverk av hantverksrådet. Jag vet inte varför det varit borta men antar att det gällt digitaliseringen.
I alla fall så fick jag också veta att jag är "direktkvalificerad" till att få ett s.k. Gesällbrev. Gesällbrev kan man få när man anses vara utlärd inom ett hantverk och ett sådant skulle jag alltså kunna få utan att ens göra proven eftersom jag har en så mångårig verksamhet som yrkesplåtis. Lite underlig känsla. Jag som skulle jobba lite med foto vid sidan av några år bara, för att dra in lite pengar.
Åren går och plötsligt är man någon annan. En typisk fotograf var ju en gråskäggig gubbe med glasögon. Ser mig i spegeln!!! Det också...
Men jag ser det som positivt. Kunde jag inte vara konstnär så kan jag iaf vara hantverkare! Så jag ska nog skaffa det där gesällbrevet och sätta upp det på väggen. En ny identitet när det inte är jättemånga år kvar tills det är meningen att man ska sakta in (vilket jag ju inte kommer att göra frivilligt:-)
Får leta fram det gamla svartvita fotot på mig när jag var sju år och stolt står med min första kamera (en plastkopia av en Rolleiflex) runt halsen, och sätta det bredvid Gesällbrevet. Den kameran gnetade jag ihop till själv. Kostade 5 kronor. En film blev det visst sedan också (120-film), fast jag kommer inte ihåg om jag någonsin tog någon bild med den. Det var nog mest känslan av att jag när som helst kunde stoppa tiden och ta den med mig hem. Och den känslan har jag kvar (åtminstone när jag fotograferar med film).
Kommentarer
Skicka en kommentar