onsdag 19 december 2018

Pixelracet.

En fråga jag ofta återkommer till men inte har skrivit om nu på ett tag. Senaste funderingen är varför alla kameratillverkarna springer åt samma håll nu och tillverkar två st. identiska spegellösa fullformatare. En med 24 megapixel och en med 45.

Bra bildkvalitet? Jovisst, men vad är egentligen bra teknisk bildkvalitet och hur många megapixlar och hur stor sensor behöver man egentligen? Jag, som är industrifotograf, har arbetat med digitalkameror sedan den första kom ungefär. De första två jag hade levererade 4 och 6 megapixlar. 4 megapixlaren lanserades som "semipro" och den andra vände sig till yrkesfotografer. Jag hade bägge kvar något år och gjorde ganska många jobb som levererades utan anmärkning. "Fullformatssensor" (24x36mm) som det kallas, fanns inte då. I "proffskameran" satt en APS-C och i den andra var det en1/2,3:a (som är samma storlek som i de flesta mobiler idag).

Och nu 15-20 år senare jobbar jag alltså till vardags med två "fullformatare" med 24 resp. 45 megapixlars sensorer. Och det är ju bra med marginaler, åtminstone om man inte kan kontrollera ljuset utan tvingas jobba i dåligt ljus utan möjlighet att använda blixtar då, en fullformat sensor ju ger ett något lägre brus vid höga ISO. Men, handen på hjärtat, hur ofta är det sådana förhållanden?
Ja för mig kan det vara det då jag t.ex. fotograferar en lägenhet och ju som modet föreskriver släcker all belysning för att bara arbeta med det naturliga ljuset. Men då har jag givetvis stativ, och kan köra på låga ISO ändå.

Leveransformat har i mitt fall under de senaste åren varit 4000 pixlar långsida på alla bilder till alla kunder. så bägge kamerorna jag använder ger avsevärt större filer än de jag sedan levererar. Ingen har någonsin klagat på bildstorleken då 4000 pixlar är overkill för de flesta användningsområden.

Så varför använder jag dessa stora och tunga kameror med ännu större och tyngre objektiv? Svaret på den frågan är att jag skulle inte göra det om t.ex. Panasonic hade ordentlig proffsservice för sina MFT kameror. Plus att det fattas några tillbehör jag skulle behöva om jag använde en sådan kamera i jobbet. Plus lite mer psykologiska orsaker jag tar upp på slutet av denna litania.

Fördelarna med MFT är många. 16-20 Mp räcker till det mesta. MFT objektiven är ofta överlägset bra och kostar hälften av fullformat. Och är dessutom små och lätta. Och jobbar man som fotograf så vet man att objektivets kvalitet är minst lika viktig som megapixlar. Det ska gå att skilja pixlarna åt också och då måste den optiska upplösningen och mikrokontrasten i objektivet minst matcha antalet bildpunkter. Hela utrustningen jag släpar på skulle halveras eller mindre både till omfång och vikt. Och pris!
Så om vi återgår till huvudfrågan, varför alla tillverkare satsar på det stora och tunga. Jag tror de känner hotet från de allt bättre mobilkamerorna som ju också börjar använda datorteknik för att bättra på t.ex. dynamikomfånget och sänka bruset de små sensorerna genererar. Kompaktkameramarknaden är död och möjligen tror tillverkarna att den döden även kommer att sprida sig upp till MFT också, trots en (enligt mig) optimal sensorstorlek för fotografisk bild i de allra flesta sammanhang.

Men vad ska vi med alla enorma bildfiler till? Vilken efterfrågan finns det egentligen? Jag tänker i alla fall göra lite blindtester under nästa år. Leverera med några MFT filer som alternativ och be kunden välja den bild som har högsta tekniska kvalitet. Jag är rätt säker på utfallet. Ingen kan se skillnaden!

Jag har ca 6-7000 bilder ute till försäljning på tre olika bildbyråer. De äldsta är från den analoga tiden då man levererade färgdia som sedan scannades av byrån. Sedan finns hela skalan från 4 Mp upp till dagens 45 (som förresten ger en öppnad bildfil på ca 130 Megabyte!).
Samma sak där alltså. Ingen tänker på vad som faktiskt är praktiskt och dagligen användbart. De flesta bilder som säljer kommer aldrig ens att tryckas, utan bara visas på www. Och då räcker det och blir över med den där gamla 4 Mp kameran jag hade!

Men om man SKA trycka stort då? Svaret från mig blir detsamma. När man tittar på en bild så anpassar man avståndet till den på så sätt att ögat kan ta in hela bilden. Om den är en meter bred så ställer man sig inte på 20 cm avstånd och tittar på den. Och på normalt betraktningsavstånd går det inte att avgöra om en tryckt/utskriven bild kommer från en 16 Mp kamera eller från en med 45 Mp.
Själv har jag kollat på olika utskriftsupplösningar och kommit fram till att ner till 120 dpi uppfattar man en bild som skarp och "högupplöst" (detta alltid felanvända ord) och ingen kan se att det inte är 300 dpi (som av någon anledning blivit standard).
Så om vi trycker med 120 dpi en bild från en 16 Mp kamera får vi en bild som är 100x70 cm! I min ateljé har jag en bild jag låtit Crimson skriva ut, den är ca 100x40 cm. Utskriftsupplösning 53 dpi. Den ser bra ut den med!

Så åter till kameraindustrin. Det är ju klart att det handlar om pengar. Kan man kränga utrustning som kostar 2-3-4 gånger så mycket som den utrustning fotografen faktiskt skulle behöva, så gör man givetvis det. Och vi handlar och läser tester som ger "toppbetyg" åt det senaste megapixelmonstret. Men om vi kollar några år tillbaka på testsajten så fanns toppbetyget med även när det var en fjärdedel så många pixlar :-). Så frågan är väl vem som lurar vem? Eller är det bara som vanligt att alla måste springa åt samma håll och skrika samma sak? För vilken fotograf på pressläktaren vågar plocka fram MFT kameran? Bland alla monsterobjektiven? Människans flockbeteende och grupptryck som vanligt (och jag är tyvärr inget undantag). Vill man vara en av "grabbarna" så går det inte att komma med nån leksakskamera även om man vet att "leksaken" hade gjort jobbet lika bra och varit snabbare och smidigare. Samma sak med en del kunder. Kommer man med flera väskor och packar upp utrustning i en halvtimme så blir det ingen diskussion om fakturan. Mycket och skrymmande utrustning är förtroendeingivande!

Avslutar med citat ur minnet från Moderskeppets intervju med Anders Petersen: "...vill ni inte titta på min utrustning också? Jag har kameran här i fickan..." (Så kan man göra när man är världsberömd).

Och till allra sist då, fyra mer än 15 år gamla bilder. Katten Findus (still alive and well) och min dotter (född -96) fotograferade av mig med 6 Mp kompaktkamera, trycken gjorda av Clear channel. Tror de där tavlorna är runt två meter breda. Kampanjen gjordes 2007.


Sista jobbet 2018 (tror jag).

Bara ett par redigeringar och leveranser kvar sen.


fredag 7 december 2018

Personalfotografering idag.

20 pers, bröstbilder. Men numer går det inte att visa sådana bilder här i bloggen. GDPR sätter stopp för det :-)

torsdag 6 december 2018

Statistik.

Kan vara kul ibland. Denna bild av pågående inbrott från 2009 har nu sålts 9 gånger och används i lika många sammanhang.
Bilden med den gäspande Findus har sålts 5 gånger från 2007 och framåt och bilden med Findus hos veterinären har sålts 6 gånger från 2010 och framåt.
Och det är statistik från Alamy images bara. Så man kan säga att Findus har dragit in lite till kattmaten. Han har dessutom varit på stortavlor i Slussens T-banestation och i tidningsannonser.





måndag 3 december 2018

Sålde en bild av vårt ställe på Öland.

Via bildbyrå. Ska bli intressant att se om den dyker upp någonstans. Byråbilder vet man ju inte vem som köpt så ibland kan de ploppa upp i olika sammanhang.