Om Zonsystemet (endast för analogfotonördar med grundläggande förkunskaper)

Zonsystemet skapades av den amerikanske fotografen Ansel Adams, som en metod för att bättre kunna kontrollera slutresultatet i analogt svartvitt foto. Slutresultatet är då alltså den slutgiltiga pappersbilden. Den bästa och mest omfattande beskrivningen av hur systemet fungerar har Adams själv skrivit i boken ”The Negative”. Boken är lätt att få tag i, trycks ständigt i nya upplagor (verkar det som), så köp den gärna.
Det finns många åsikter om zonsystemet och en del säger att systemet kan användas även för digitalfoto och till och med för video. Det finns insticksprogram till Photoshop till exempel. Men enligt min åsikt är det något annat man pratar om då. Ska du skanna och redigera i Photoshop så är det bättre att lära sig digital redigering från grunden. Faktum är att i den digitala världen behövs inget zonsystem för att t.ex. höja dynamikomfånget eller kontrollera slutresultatet. De frågorna är lösta med andra betydligt enklare metoder så varför man envisas med att kalla vissa arbetssätt för tillämpning av zonsystemet är för mig en gåta. Därför struntar vi nu i det och går istället igång med originalet!

1.
Zonsystemet består av tre delar. Fotografering, filmframkallning och kopiering/förstoring. Mycket grovt förenklat handlar det om att huvudsakligen hantera högdagrarna vid fotograferingen och sedan skuggtonerna i kopieringen. Med en extra justeringsmöjlighet av högdagrarna i filmframkallningen.
Här försöker jag ge en så enkel och lättfattlig beskrivning som möjligt utan att utelämna något väsentligt. Läser man Adams bok så inser man att den här beskrivningen bara är en minisammanfattning av det allra viktigaste. Men någonstans måste man ju börja och jag tror att Adams beskrivning mer avskräcker än entusiasmerar en nybörjare på området. Bättre att läsa den boken när man hunnit prova på systemet lite.

2.
Du behöver en spotmätare, som det heter på svengelska, alltså en ljusmätare som kan mäta ljuset inom en liten cirkel, ca 5% av hela bilden/motivet eller mindre. Det går också att använda en ljusmätare som mäter infallande ljus men då måste man kunna sätta den vid motivet och mäta mot kameran och det går ju inte om motivet t.ex. är ett landskap. Men ljusmätare är dyra så när du nu nosar på hur detta funkar tycker jag det kan duga med någon app till din mobil. Det finns många ljusmätarappar och en del har spotmätningsfunktion.
ALLA ljusmätare, mobilappar, lösa ljusmätare liksom inbyggda i kameran och oavsett fabrikat och ljusmätningsmetod, visar ”rätt” exponering när värdet (medelvärdet) 18% grått uppnås. 18% grått är den procent reflekterat ljus som når mätaren vid ett givet EV som motsvarar ”rätt” exponering och det hamnar på en gråskala ungefär mitt mellan svart och vitt. Vilket i zonsystemet motsvarar zon V (se nedan).

3.
Zonsystemet bygger på tanken att en gråskala löpande från nästan svart till nästan vitt kan förenklas och delas in i nio zoner betecknade med de romerska siffrorna ett till nio. Se illustrationen.



Det du riktar spotmätaren mot kommer alltid att hamna i zon V. Man brukar i detta sammanhang säga att man ”placerar” något i zon V och att allt annat i bilden sedan ”faller” i övriga zoner.
Nu antar vi att du riktar mätaren mot en vägg. Mätaren visar(under rådande ljusförhållanden) till exempel exponeringsvärdet f/5,6 och 1/60 sek, vid den ljuskänslighet du ställt in mätaren på (ASA/DIN/ISO). Om du nu tar en bild med de inställningarna så kommer väggen att hamna i zon V. Kanske bra, men om väggen är vit så blir det mindre bra. Då vill du hellre placera den i zon VII eller till och med i VIII. Det gör du förstås genom att öka exponeringen två eller tre EV. Och då följer ju allt annat i bilden med och faller i andra zoner än de gjorde från början. Vilket förstås kan få konsekvensen att svärtan i de mörkare partierna inte blir tillräcklig. Så nu börjar du nog ana varför zonsystemet inte kan praktiseras på annat sätt än som en trestegsraket där mörkrumsarbetet är ett av stegen. Mer om det under punkt 6.

4.
Nu kommer vi till det som kan vara lite jobbigt och dessutom förklarar varför detta inte är något man kan eller behöver praktisera i den digitala världen. Zonsystemet är dess värre endast tillämpbart på ett personligt plan. Det fungerar endast som en kombination av personliga val. Film, kemi för framkallning, metod, temperatur, agitering, val av kopieringspapper, kemi för framkallning av kopior, temperatur på framkallaren o.s.v.
Du måste alltså göra dina val och bestämma hela processen innan, eftersom om något sedan ändras eller byts ut under arbetets gång så faller hela konstruktionen. Med andra ord, om du använder olika metoder och material i din fotografiska process så måste du bygga ett zonsystem för varje kombination.

5.
Börja med att bestämma din personliga filmkänslighet. Bestäm vilken film du vill använda. Var inomhus med möjlighet att kontrollera belysningen och bygg upp ett stilleben bestående av några ytor/föremål som bör kunna bestämmas till zon III för det mörkaste och zon VII för det ljusaste. Gör testexponeringar från kanske två steg under till två steg över. Mät med spotmätaren på den yta som ska motsvara zon V och ställ mätaren två steg under den ISO som står på filmförpackningen och fortsätt sedan med ett steg under, ”rätt” värde, ett steg över och två steg över. Fotografera alla steg. Framkalla sedan filmen med den metod du valt (kom ihåg att den inte kan ändras senare). Välj den bild du är mest nöjd med och anteckna vad mätaren hade för ISO-inställning. Nu har du bestämt din personliga filmkänslighet för just den filmen! Det är den känslighet du alltid måste använda för att kunna tillämpa zonsystemet enligt det som följer.

6.
Nu är det dags för mörkrummet och de val som behöver göras där. Alltså vilket papper, vilken bländare, framkallare, stoppbad, fix, temperaturer, tider osv.
Börja med att framkalla en bit oexponerad film på samma sätt som du framkallade den film du valde i förra steget. Sätt den sedan i förstoringsapparaten och gör en testremsa. Dela in den i steg för de olika exponeringstiderna. Framkalla sedan papperet på det sätt du kommer att göra när du tillämpar zonsystemet. Notera vid vilken tid remsan är helt svart och anteckna den tid som gäller för steget innan. Alltså den exponeringstid som vid de förutsättningar du bestämt, ger en nästan helt svart ruta. Du har nu etablerat en standardframkallning som alltid kan användas. För nu vet du att du kommer att få svärtan bra oavsett allt annat om du gör likadant med ett ”riktigt” negativ i förstoringsapparaten. Du kan alltså alltid göra likadant och svärtan kommer att kontrolleras i framkallningen medan högdagrarna kontrolleras vid fotograferingen.

7.
Den tredje delen då? Den om filmframkallning? Det är en justeringsmetod om du ändå inte riktigt blir nöjd med högdagrarna i någon bild.
När film framkallas så kommer först de mest belysta delarna fram och blir färdiga medan mellanregistret och till sist högdagrarna är de delar som kommer fram senare i processen. Detta kan man ju inte se eftersom filmframkallning måste ske i totalt mörker, men det är så processen fungerar. Här finns ju då en möjlighet att göra högdagrarna ljusare eller mörkare, nämligen genom att ändra framkallningstiden.
Tumregeln är att 15% kortare eller längre framkallningstid ger 1 EV förskjutning. Men bara i de ljusaste partierna då eftersom de mörka delarna ju redan är framkallade och dessutom sedan tas om hand av den standardiserade process för pappersframkallningen du just fastställt.
Så vill du ha den ljusaste delen av bilden i zon IX istället för i VIII så framkallar du nästa gång filmen 15% kortare tid. De ljusaste tonerna faller då ut i nästa zon hela vägen medan de mörka redan framkallade inte påverkas alls = zonsystemet!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Additiv och Subtraktiv färg.

Nu är det snart jul-nyårs uppehåll. God jul och gott nytt!

Virtuella rundturer.