Vem är fotograf?
Och vad innebär jobbet egentligen? Jag får den frågan ungefär en gång i veckan från intresserade som själva funderat på eller funderar på detta yrkesval. Nu syftar jag alltså på yrkesfotografen som varje dag jobbar med kunder i olika sammanhang. Och som förstås gör anspråk på att kunna sitt hantverk.
Klagomål: Jag läser ibland i olika forum om "obegripliga" klagomål från olika kunder. I de flesta fall försvarar fotografen sig med att bilderna är tekniskt oklanderliga, skarpa, hög upplösning mm. varför kunden borde vara nöjd.
Men vad betyder det eg. att vara yrkesfotograf? Enl. mitt sätt att se det så handlar jobbet om huvudsakligen tre delar, som jag delar in i procentsatser.
1. 25%: Att kunna fototeknik i allmänhet, d.v.s. att veta hur man kan åstadkomma den bild man önskar, vad för utrustning som behövs för det o.s.v.
2. 25%: Att kunna sin egen utrustning "i sömnen". Särskilt begränsningarna.
3. 50%: Att förstå vad kunden förväntar sig. VIKTIGT! Detta är den springande punkten och den verkliga orsaken till nära nog alla klagomål från kunder, vill jag påstå.
Som professionell fotograf måste man kunna "lirka" med kunden. Skapa en avslappnad och prestigelös atmosfär och gärna (tycker jag) experimentera lite tillsammans. Med digital kamera är det ju väldigt lätt att titta på previews tillsammans och prata om bilderna. Fler än en gång har jag med den metoden till sist förstått vilken bild det är kunden ser framför sig och hur den skiljer sig från den jag ser om jag t.ex. bara läser en offertförfrågan.
Om det t.ex. gäller en inredningsfotografering (som det oftast gör i mitt fall) och man tycker olika om placeringen av något föremål eller om hur ljuset faller, så sätt upp kameran och titta tillsammans på displayen. Den metoden tycker jag är oslagbar för att dels förstå varandra och dels för att kunden ska förstå att det är skillnad på två och tre dimensioner. Att placeringen i rummet, höjd, vinkel, utsnitt, inte funkar som när man själv ser sig omkring. Att allt inte ser ut på bild som det gör i verkligheten. Det skapar dessutom en känsla av medansvar för bilderna och därmed mer nöjd kund.
Om kunden inte är med vid fototillfället kan man istället prata om bilder innan vid ett planeringsmöte. Visa olika uppställningar och försöka förstå vad som förväntas genom andra exempel. Men huvudregeln är: KOMMUNIKATION!
"Kameramän" och "pixelpeepers" finns det många. Gå in på vilket fotoforum som helst på nätet så vimlar det av hetsiga diskussioner om tekniska frågor. Frågor om bilder är det sämre ställt med. Så, vill du bli yrkesplåtis, se till att ha med dig punkt 1 och 2 ovan, men glöm inte att det är punkt 3 som skiljer proffsen från amatörerna :-).
Och glöm framför allt inte att kunden (oftast) är ointresserad av vad du använder för utrustning. Betalningsviljan kommer inte av vad du som fotograf har för utgifter utan av vilken nytta kunden ser med den levererade bilden!
Klagomål: Jag läser ibland i olika forum om "obegripliga" klagomål från olika kunder. I de flesta fall försvarar fotografen sig med att bilderna är tekniskt oklanderliga, skarpa, hög upplösning mm. varför kunden borde vara nöjd.
Men vad betyder det eg. att vara yrkesfotograf? Enl. mitt sätt att se det så handlar jobbet om huvudsakligen tre delar, som jag delar in i procentsatser.
1. 25%: Att kunna fototeknik i allmänhet, d.v.s. att veta hur man kan åstadkomma den bild man önskar, vad för utrustning som behövs för det o.s.v.
2. 25%: Att kunna sin egen utrustning "i sömnen". Särskilt begränsningarna.
3. 50%: Att förstå vad kunden förväntar sig. VIKTIGT! Detta är den springande punkten och den verkliga orsaken till nära nog alla klagomål från kunder, vill jag påstå.
Som professionell fotograf måste man kunna "lirka" med kunden. Skapa en avslappnad och prestigelös atmosfär och gärna (tycker jag) experimentera lite tillsammans. Med digital kamera är det ju väldigt lätt att titta på previews tillsammans och prata om bilderna. Fler än en gång har jag med den metoden till sist förstått vilken bild det är kunden ser framför sig och hur den skiljer sig från den jag ser om jag t.ex. bara läser en offertförfrågan.
Om det t.ex. gäller en inredningsfotografering (som det oftast gör i mitt fall) och man tycker olika om placeringen av något föremål eller om hur ljuset faller, så sätt upp kameran och titta tillsammans på displayen. Den metoden tycker jag är oslagbar för att dels förstå varandra och dels för att kunden ska förstå att det är skillnad på två och tre dimensioner. Att placeringen i rummet, höjd, vinkel, utsnitt, inte funkar som när man själv ser sig omkring. Att allt inte ser ut på bild som det gör i verkligheten. Det skapar dessutom en känsla av medansvar för bilderna och därmed mer nöjd kund.
Om kunden inte är med vid fototillfället kan man istället prata om bilder innan vid ett planeringsmöte. Visa olika uppställningar och försöka förstå vad som förväntas genom andra exempel. Men huvudregeln är: KOMMUNIKATION!
"Kameramän" och "pixelpeepers" finns det många. Gå in på vilket fotoforum som helst på nätet så vimlar det av hetsiga diskussioner om tekniska frågor. Frågor om bilder är det sämre ställt med. Så, vill du bli yrkesplåtis, se till att ha med dig punkt 1 och 2 ovan, men glöm inte att det är punkt 3 som skiljer proffsen från amatörerna :-).
Och glöm framför allt inte att kunden (oftast) är ointresserad av vad du använder för utrustning. Betalningsviljan kommer inte av vad du som fotograf har för utgifter utan av vilken nytta kunden ser med den levererade bilden!
Kommentarer
Skicka en kommentar