Kompakt igen.
Jag har ju vid flera tillfällen skrivit om min dragning till kompaktkameror trots de begränsningar de har och nu skriver jag om det en gång till! Denna gång om Nikon 1 systemet. Jag är sedan några månader ägare till en Nikon 1 J5 med två fasta brännvidder motsvarande 28 och 50 samt en telezoom. Allt ryms i en liten väska som knappt väger något alls. Den har jag alltid med mig när jag är ledig och slipper bära tungt och stort till jobben.
Jag fotograferar i princip aldrig med DSLR:er på min fritid. Numer blir det bara Nikon 1. För mig kommer dessa små kameror med alla sina begränsningar närmare det som fick mig att bli så fascinerad av foto redan i barndomen. Bilderna påminner en hel del om vad man kunde få ut av en småbildskamera. Bruset liknar mycket kornigheten i filmen. Dynamikomfånget och färgåtergivningen en N1 kamera ger, är nära det jag kunde få ut av en rulle Kodacolor eller Velvia eller Provia.
Jag saknar nog det analoga fotograferandet en hel del. Begränsningar kan ofta vara en sporre för att hitta nya vägar när man fotograferar eller jobbar med bild i andra tekniker.
De kameror jag använder i jobbet har långt bättre bildkvalitet än N1 systemet. Eller har de det? För vad är egentligen bildkvalitet? Ibland när jag jobbar med en bildfil som verkar ha ett oändligt dynamikomfång och en upplösning och detaljrikedom som vida överstiger vad mina ögon klarar av när jag tittar på samma motiv, så infinner sig ett slags, nästan äckel. Eller vad man nu ska kalla det. Jag får en känsla av klinisk laboratoriemiljö eller något i den stilen. Långt bort från det som i min värld är bildkonst, eller fotografisk bild för den delen. Att kunna blåsa upp en bild över en vägg och ha med alla detaljer som jag inte kunde se innan jag tittade på bilden i skala 1:1 är egentligen inte något jag strävar efter. Jag tycker inte en sådan bild riktigt är en bild längre. Det är mer som en instrumentell kall redovisning av verkligheten!
Nu är det ju sådana bilder man kan leva på om man som jag är "hantverksfotograf". Bruksbilder för olika ändamål i teknisk kvalitet som tillåter många olika användningsområden. Men för mig är detta egentligen inte foto!
Se på Josef Sudek. Inte alltid skarpt och inga jätteförstoringar. Men det är bilder som förmedlar något starkt. Som får en att drömma sig in i den världen där han var med sin kamera.
Jag fotograferar i princip aldrig med DSLR:er på min fritid. Numer blir det bara Nikon 1. För mig kommer dessa små kameror med alla sina begränsningar närmare det som fick mig att bli så fascinerad av foto redan i barndomen. Bilderna påminner en hel del om vad man kunde få ut av en småbildskamera. Bruset liknar mycket kornigheten i filmen. Dynamikomfånget och färgåtergivningen en N1 kamera ger, är nära det jag kunde få ut av en rulle Kodacolor eller Velvia eller Provia.
Jag saknar nog det analoga fotograferandet en hel del. Begränsningar kan ofta vara en sporre för att hitta nya vägar när man fotograferar eller jobbar med bild i andra tekniker.
De kameror jag använder i jobbet har långt bättre bildkvalitet än N1 systemet. Eller har de det? För vad är egentligen bildkvalitet? Ibland när jag jobbar med en bildfil som verkar ha ett oändligt dynamikomfång och en upplösning och detaljrikedom som vida överstiger vad mina ögon klarar av när jag tittar på samma motiv, så infinner sig ett slags, nästan äckel. Eller vad man nu ska kalla det. Jag får en känsla av klinisk laboratoriemiljö eller något i den stilen. Långt bort från det som i min värld är bildkonst, eller fotografisk bild för den delen. Att kunna blåsa upp en bild över en vägg och ha med alla detaljer som jag inte kunde se innan jag tittade på bilden i skala 1:1 är egentligen inte något jag strävar efter. Jag tycker inte en sådan bild riktigt är en bild längre. Det är mer som en instrumentell kall redovisning av verkligheten!
Nu är det ju sådana bilder man kan leva på om man som jag är "hantverksfotograf". Bruksbilder för olika ändamål i teknisk kvalitet som tillåter många olika användningsområden. Men för mig är detta egentligen inte foto!
Se på Josef Sudek. Inte alltid skarpt och inga jätteförstoringar. Men det är bilder som förmedlar något starkt. Som får en att drömma sig in i den världen där han var med sin kamera.
För mig är kameran ett verktyg som jag ska trivs med. Som med hammaren och sågen. Att fotografera med DSLR ger mig den största tillfredsställelsen. Men blir det sedan för mycket teknik, tillbehör och utrustning att tänka på så drar det ned min förmåga att se bilderna. Titta och knäppa är min melodi. Och att då tänka så lite som möjligt. 50 megapixel hindrar inte detta.
SvaraRaderaTack för kommentar! Ja ibland hade jag önskat att jag också kunde använda DSLR till allt. Men det går liksom inte. Därför skiljer jag på privat och jobb. Men det vore förstås enklare om man kunde ha samma prylar till allt.
SvaraRadera