Färghantering och Råformatsfotografering.

P.g.a. en återkommande dialog med kunder som vill ha utbildningar och kunder som vill ha filer levererade i olika format, beskriver jag här standard arbetsmetoden som gäller för A-auktoriserade fotografer (och borde gälla för alla :-). Detta är alltså vad som skulle kunna ingå i en grundkurs, fast kursen sedan skulle ta ett lite större grepp och lära ut HUR och inte bara VAD.

Först några ord om Färghantering (eller färgstyrning som en del säger). Färghantering har man för att få ett förutsägbart och oföränderligt resultat. Färgerna man ser på bildskärmen ska vara desamma som de man får i utskriften. Färghanteringens första förutsättning är att alla ingående delar i bildhanteringskedjan är kalibrerade och profilerade. Detta är samma sak som att stämma instrumenten man ska spela på. Vem köper ett dyrt piano och struntar i att stämma det?

Bildskärmar kan man kalibrera och profilera själv genom att köpa en enkel kalibrator på något elektronikvaruhus. Utskriftsenheter kan man få profilerade via olika firmor. Kostar kanske en 500:ing per papperskvalitet och är lätt att göra via mail/post.
Alltså små och billiga ansträngningar som gör en väldigt stor skillnad och är första steget mot kontrollerad färgåtergivning.

När man kalibrerar och profilerar en enhet skapar man en liten fil som korrigerar de färgavvikelser alla enheter (skärmar, skrivare, projektorer mm) alltid har, oavsett vad inköpspriset var. Den filen kallas icc-profil (icc = international color consortium).

Icc-profiler finns i två varianter. Den ena är den som nämns ovan, alltså en profil som korrigerar en speciell enhet. Den andra är s.k. arbetsfärgrymder som man ”förvarar” bilderna i när man lagrar dem eller medan man jobbar med dem i t.ex. Photoshop. De bägge vanligaste är AdobeRGB(1998) som är anpassad för att kunna konverteras till t.ex. en skrivares eller en tryckprocess´ färgrymd utan större förluster. Den andra heter sRGB och kommer från videovärlden. sRGB är en slags minsta gemensamma nämnare för bilder som enbart ska visas på skärm eller med projektor. sRGB har ett mindre färgomfång än AdobeRGB(1998) och passar därför bättre ihop med bildskärmar som ju också har begränsat färgomfång.

Arbetsgången vid fotografering då. Man fotograferar vanligen i s.k. råformat, vilket är en benämning på den obearbetade informationen från kamerans sensor. När man fotograferar i råformat måste man s.a.s. framkalla bilden i datorn sedan (finns många olika program för detta). Råformat är som negativ film ungefär. Man har rätt stora möjligheter till korrigeringar och kan t.ex. ändra vitbalansen i efterhand om det inte ser bra ut. Råformatet är inte ett RGB-format. RGB-filer, med färgrymder anpassade för respektive användningsområde, exporteras från råformatet när grundkorrigeringarna är gjorda.

Så, kort beskrivet – man fotograferar, framkallar sedan råfilen och gör i den processen största delen av bildbehandlingen (ställer vitbalans, tonomfång, färger, kontrast och korrigeringar av objektivets optiska brister).
När detta är klart tittar man på hur bilderna ska användas och om inget annat sagts så levereras alla bilder i två format. Ett som lätt kan konverteras till olika tryckprofiler, vilket brukar vara en TIFF-fil lagrad i AdobeRGB(1998), oskärpt, 300ppi. Den filen är ofta i kamerans maximala kvalitet alt. för tryck i t.ex. A4 eller A3.
Det andra formatet ska vara anpassat för bildskärmsvisning och den filen är då vanligen nedskalad till kanske 1200-1500 pixlar på längsta sidan, lagrad i sRGB och skärpt för webb. Även den filen levereras om inte annat sagts i 300ppi.

Vill man sedan ge lite extra service så levererar man också ett word dokument med alla bilder inklistrade. Detta för att kunden lätt och snabbt ska kunna göra en utskrift som många kan titta på t.ex. för bildval.

Detta var en något förenklad beskrivning av arbetsgången och jag har utelämnat ett par led för att  det inte ska verka avskräckande. Men i stort är det så det ska gå till när man tar en bild från kamera till utskrift/tryck eller skärmvisning. Inte ett dugg hokuspokus och inte krångligt alls. Det är faktiskt lättare att göra rätt än att göra fel :-) för rätt kan man göra på ett sätt och fel på hundra...

Undantag från denna arbetsgång görs mest av press- och sportfotografer som behöver omedelbar tillgång till bilder, kanske via WiFi direkt från kameran till bildredaktionen. Man fotograferar då oftast i två format samtidigt, råformat och JPEG (yrkeskameror har två kortplatser) och levererar en mindre JPEG bild till det ena kortet och till nätverket samtidigt som råfilen sparas på det andra kortet för senare bearbetning och leverans av tryckfiler i högre kvalitet. JPEG-bilden kan vara i AdobeRGB om den ska funka för tidningstryck och för konvertering till sRGB för webben, eller direkt i sRGB om den enbart ska användas till webbvisning.