tisdag 17 januari 2012

Hur blev det så här?

Vissa dagar efter tre fastigheter och fem produkter kan det kännas lite trist och oinspirerat när man plockar fram kameran för dagens sista insats. Alla prylar man släpar runt. En väska som väger hundra kilo och en bil med allehanda stativ och bakgrunder instuvade. Lite trist helt enkelt. Då kan jag fundera på hur det här började egentligen. Denna fascination över den fotografiska bilden.
För min del så minns jag allt om detta. Det var när jag var riktigt liten och min morbrors kamera låg på köksbänken. Förbjudet att röra för mig, men ibland tog han en bild som man några veckor senare fick se. Det var magiskt. Att han kunde ta en bit av tiden, ta oss som var där, och sedan visa att han hade denna stund med oss och själva tiden kvar!
Jag sparade pengar. Köpte i sju-åtta årsåldern en slags leksakskamera i plast. Den gick faktiskt att ta bilder med. Det fanns en slutartid och en bländare. Fick så småningom råd att köpa en rulle film också (!). 12 bilder. 12 utsnitt ur verkligheten och tiden! Då var man gud. Jag kommer aldrig att glömma den känslan när jag gick omkring med kameran om halsen och visste att jag när som helst kunde stanna och ta med mig tiden, varifrån som helst och i vilken riktning som helst.
Sedan blev det enklaste tänkbara labb i en garderob, det hade jag i tre-fyra år från 12-års åldern, foto som "elevens val" i högstadiet och prao period hos fotograf. Då var det en annan känsla med kameran i handen. Först en instamatic och senare småbildare av enklare sort. En begagnad Voigtländer var den första om jag inte minns fel. Med den kameran var det ett äventyr att bara ta den med sig på en promenad. Det var känslan av att hålla den i handen. Metallen och glaset... Och vad den kunde åstadkomma. Gud som sagt.
Lång väg därifrån till åtta år i konstskolor, varav fem på Konstfack och till sist SFF:s A-kurs. Som jag gick 2002. Redan tio år sedan det med... Och nu är det inte så magiskt längre vilket för min del tror jag beror på flera saker, bl.a. för mycket utrustning. Det är inte samma sak när man ska ljussätta o.s.v. och sedan använda en kamera som väger ett ton och en massa andra prylar. Jag har inte haft "den rätta känslan" på länge.
Förrän nu! Då jag inhandlat en Panasonic GX1 och ett Leica Summilux 25/1,4. En kompakt kamera helt i metall. En enda brännvidd och bra ljusstyrka. Nu kom känslan som varit borta hur länge som helst tillbaka! Och det är roligt igen.
Bilden ovan tog jag för en stund sedan utanför stallet där min dotter har sin häst. Det är kul att fotografera!

1 kommentar: