Bildmode i fastighetsbranschen.
Genom åren jag jobbat med fastighetsmäklare som kunder (snart tio år sedan den kundkategorin tillkom :-) har teknik och mode förändrats flera gånger. Första åren skulle man mäta ljuset på fönstret och sedan bara fylla i med blixtljus inomhus. Fönsterkarmarna skulle ha lite täckning men det räckte. Tre väggar för att få en uppfattning om storleken. Inga detaljer.
Därefter kom "tripplingen" som servicebyråerna kallade det. Man plåtade i lite olika ordning tre exponeringar utan att flytta kameran. En normalexponerad för rummet, en överexponerad för att få med hur ljuset faller in genom ljusinsläpp och sedan en blixtbild för att få färgerna rätt och täckning i fönstren. Ev också en blixtbild med blixten rakt mot fönstret för att få full täckning utan blänk. Därefter en rätt komplicerad redigering i flera steg.
Sedan för ett par år sedan började denna teknik att förfinas till en början och sedan att överdrivas. Bilderna skulle ha absolut rena färger, det vita skulle vara bländvitt och fönstren skulle se ut som om de saknade glas. Kallas också av en del för Asienstil eftersom redigering på detta sätt oftast görs av redigeringsföretag i Asien.
Nu känns det som om varvet har gått runt. Allt färre efterfrågar Asienstilen och allt fler vill ha en stil mer lik inredningsmagasinens. Det superljusa, bländvita, pastellfärgade verkar vara på väg ut. En del mäklare struntar tom i hur färgerna återges. Ljuset är det viktiga och att dra ner lysterreglaget i botten och mättnaden till hälften i Photoshop är plötsligt helt ok :-).
Men det är väl inte så konstigt om modet växlar även på detta område. Själv försöker jag lyssna på kunden och åstadkomma de bilder som efterfrågas. Problemet kan ibland vara att kunden själv inte riktigt vet utan vill att fotografen ska veta. Då gäller det att ställa rätt frågor så att resultatet inte blir en besvikelse. Det är också så att en stil som funkar för innerstadslägenheter med högt i tak och stora fönster, inte alls funkar för en enplansvilla på landet. Och då gäller det att man kan förklara detta.
Därefter kom "tripplingen" som servicebyråerna kallade det. Man plåtade i lite olika ordning tre exponeringar utan att flytta kameran. En normalexponerad för rummet, en överexponerad för att få med hur ljuset faller in genom ljusinsläpp och sedan en blixtbild för att få färgerna rätt och täckning i fönstren. Ev också en blixtbild med blixten rakt mot fönstret för att få full täckning utan blänk. Därefter en rätt komplicerad redigering i flera steg.
Sedan för ett par år sedan började denna teknik att förfinas till en början och sedan att överdrivas. Bilderna skulle ha absolut rena färger, det vita skulle vara bländvitt och fönstren skulle se ut som om de saknade glas. Kallas också av en del för Asienstil eftersom redigering på detta sätt oftast görs av redigeringsföretag i Asien.
Nu känns det som om varvet har gått runt. Allt färre efterfrågar Asienstilen och allt fler vill ha en stil mer lik inredningsmagasinens. Det superljusa, bländvita, pastellfärgade verkar vara på väg ut. En del mäklare struntar tom i hur färgerna återges. Ljuset är det viktiga och att dra ner lysterreglaget i botten och mättnaden till hälften i Photoshop är plötsligt helt ok :-).
Men det är väl inte så konstigt om modet växlar även på detta område. Själv försöker jag lyssna på kunden och åstadkomma de bilder som efterfrågas. Problemet kan ibland vara att kunden själv inte riktigt vet utan vill att fotografen ska veta. Då gäller det att ställa rätt frågor så att resultatet inte blir en besvikelse. Det är också så att en stil som funkar för innerstadslägenheter med högt i tak och stora fönster, inte alls funkar för en enplansvilla på landet. Och då gäller det att man kan förklara detta.
Kommentarer
Skicka en kommentar